**Elektromagneter till På Spåret**


Sommaren 2015 ramlade ett stycke e-post in i ETA:s inkorg.

En kvinna i Göteborg vid namn Louise kontaktade ETA. Hon berättade inte vem hon jobbade för, men hon undrade om hon kunde "hyra vår elektromagnet", specifikt för att lyfta en kofot.

Hon hade på känn friskt googlat fram att en Chalmers-förening såsom ETA måste självklart ha en elektromagnet. Men det hade vi inte.

Där och då var Loka [SA6KRZ] något kaxig och svarade på e-postmeddelandet. //"Vi har inte en elektromagnet. Men vi kan bygga en! Hur stor ska den vara? Ska den lyfta kofoten i kontakt eller från 1 dm eller mer?"//

Tur nog skrev inte Loka "1 meter eller mer" då Louise långt senare återkom med mer detaljer.
//" Vi har diskuterat våra val, och vi väljer '1 dm eller mer'! "//



Det visade sig att Louise "jobbade i showbusiness", men ingen visste fortfarande någonting om vilka de var eller varför de ville ha en svävande kofot. Så självfallet började man bygga på magneten. Specen blev att den skulle klara lyfta 25 N på 10 cm.

Lagom snabbt blandade Loka in Felix Mannerhagen som för det ringa priset 4 stycken Leffe satte sig i Comsol och simulerade fram ett NI-tal för magneten.


De tidiga prototyperna bestod av uppskurna transformatorkärnor och allt mer och mer skamliga mängder koppartråd. Kärnorna bestod av E-laminat och således fanns inga verktyg i Spårvagnen för att linda dessa. En annan tidig prototyp sattes ihop av Rickard Ivarsson, vilket bestod av en järnpinne som han och Loka svarvade på några hundra meter koppartråd. Men denna magnet visade sig fort ha väldigt stora förluster, och stannade i prototypstadiet. Man föll åter på att handvira hundratals meter koppartråd runt transformatorlaminat för att nå det höga NI-talet.

Tids nog läckte mer information ut från "showbusiness", där det visade sig att Louise var en praktikant på rekvisita-avdelningen i SVT:s studio på Lindholmen. En av hennes kollegor hörde av sig för att fråga om magneten riskerade skada deras utrustning. Det visade sig att de jobbade på ett avsnitt av På Spåret, och förberedde en fråga där paneldeltagarna skulle gissa på vilka objekt som var magnetiska, från en uppsättning med olika hushållsobjekt i metall.



Två prototyper färdigställdes. Studion skulle köra en generalrepetition, i vilket Loka och Marko Russegren Sladic kånkade dit grejorna. Direkt när Loka och Marko ankom gick brandlarmet i studion, och man kan lagom fort lista ut vem som felaktigt misstänktes ligga bakom detta.

Därpå introducerades Loka och Marko till programledarna Kristian Luuk och Fredrik Lindström, och de fick instruktioner om hur man körde magneten. Loka varnade uttryckligen att magneterna var prototyper och inte skulle köras i mer än 1 minut då de blev fort bra varma. Självfallet sket de i detta och den mindre magneten kördes på fullt ös i många minuter, och medan Kristian Luuk höll i den fattade isoleringen eld och magneten försvann i ett vitt rökmoln. Kristian och Fredrik tog detta förvånansvärt skickligt och gjorde det fort till en improv, "DEN RYKER!" Allt i full HD. Väldigt full HD.

Det hjälpte nog inte att detta var nog första gången Fredrik Lindström rattat ett starkströmaggregat heller. Men magneten hade huggit tag i kofoten, så viss succé var det nog trots allt.


Efter generalrepetitionen bestämde man sig för att bygga bättre magneter. ETA hade hyfsat nyligen skaffat en Makerbot 2X, så det löstes mycket större handtag till de nya magneterna så att ingen kändis håller i kärnan när isoleringen fattar eld nästa gång.

Den nya magneten hade 1600 m tråd lindad i kärnan. Den hade dock inga dioder för Lenz-effektspikar när man stänger av strömmen, och medan magneten testades på ETA 1 timma innan bilen rullade till riktiga inspelningen, brändes tråden av. Loka satte sig i lagom rimlig panik och handlindade om hela kärnan, och hann få på ungefär 1000 m ny tråd innan de for till inspelningen.


Väl i studion var man redo för att lyfta kofoten, i vilket rekvisita-laget hade fått idén att slänga med en nickeltallrik bland testobjekten, då någon där upptäckte att nickel är ferromagnetiskt. Den här magneten har aldrig körts på nickel, ingen hade någon aning om vilka strömmar som aggregatet behövde köra.

Väl i inspelningen, i en ~45 sekunders mellanakt, rusade studiofolket runt i vanlig ordning för att ställa ny rekvisita på golvet. ETA-delegationen drog upp starkströmagget väldigt ordentligt, och därefter knep ihop och bad att det bara fick bära eller brista. När Kristian Luuk skulle lyfta nickeltallriken slog den fast i magneten, och satt där och dinglade. De 1000 akutvirade kopparmetrarna höll, allt utan att fatta eld.


När inspelningen var klar for laget segrandes ut från studion åter kånkandes på starkström-agget, visserligen rakt ut i en korridorsintervju med Petra Mede.


Under hela äventyret sade ETA att vi bygger magneten utan betalning, vi vill bara ha ett "tack till ETA" i eftertexterna. Däremot fann någon att detta blev skitkrångligt, och vi betalades i "exposure" så att säga. Inte ens det, det var väldigt luddigt nog "Vetenskapen" som fick exposure. Så ETA fick inte ett skit.

Men killen som fann nickeltallriken släppte in gänget i SVT-studions soprum. Där plockade man med sig en riktigt fet kopplingspanel med sjuka mängder kvartstumsproppar, som användes i flertalet projekt i flera år framöver.


Idag sitter magneterna hemma hos Loka, varav en är lagom fint söndereldad av Kristian Luuk.

Själva avsnittet sändes 11 december 2015.